Det är lönefredagens morgon. Jag inväntar Josefin på
överenskommet café. Hon kommer osminkad, klädd i en lång svart klänning. Hennes
hud är mjukt tonad av sol. Vi beställer kaffe och intar en balkongplats. Jag
tar fram anteckningsblock och penna, spanar försiktigt in Josefin för att se om
det stör henne att jag antecknar, hon verkar helt lugn. Vi pratar om tiden
innan stå upp:en, hon berättar om teaterfamiljen med skådespelande föräldrar,
den egna kärleken till teatern, journalistutbildningen som tråkade ut henne
till bristningsgränsen och om hur stå upp:en kom som en djurisk motreaktion på
tristess. Stå up:en blev en direktare väg från vision till förverkligande, en
direktare väg att berätta det som är viktigt för Josefin, istället för att
trassla in sig i teaterns byråkratiska demokrati. I stand up är publiken
självklar, relationen mellan komiker och åhörare är given. Teatern håller sig i
sluten repetitionslokal innan publiken möter ett resultat, medan stå upp nästan
enbart händer i samspel med publik.
- Jag vill göra min
egen grej. Som skådespelare är man ett verktyg för någon annans visioner. Sedan
är det klart att man ändå inte skulle säga nej till en reklamroll. Jag är
pengakåt. Man gör vad som helst för pengar.
Josefin skrattar med brak och buller. Hon frapperar mig med
oemotståndlig charm.
Jag ber Josefin berätta om sitt första gig. Det ägde rum 5e
februari i år, på Maffia Comedy, Underbara Bar. Det är en relativt otacksam
scen, det kan vara svårt att fånga publiken eftersom många kommer dit för att
äta och dricka snarare än för att se stand up, jag hade aldrig vågat göra debut
där. Josefin brakar plötsligt samman i ett skrattanfall och rodnar våldsamt.
Mellan skrattsalvorna förklarar hon att hon var brutalt nervös inför sin debut,
hon var nästan sist upp på scenen den kvällen och det var ett fullspäckat
program med uppåt femton komiker före. Josefin väntade i tre timmar bakom
scenen. Och under den tiden bajsade hon totalt sju gånger.
Sedan dess har hon gjort upp mot sextio gigg. Ett
imponerande tal på så kort tid. Hon har hunnit besöka flera delar av Sverige,
utöver Stockholm har hon uppträtt i Göteborg, Vingåker, Sundsvall, Västerås och
Falun. Jag drabbas av avund och måste fråga hur det är möjligt, hur hon hinner.
Är hon arbetslös eller? Tvärt om har Josefin haft tre olika jobb under våren.
Hon gör en konstpaus och gestaltar sedan hur hon sitter med telefonen mot örat
på en Statoiltoalett någonstans mellan Stockholm och Göteborg och väser i luren
när hon falskeligen sjukanmäler sig.
- Jag tänkte på det
häromdagen. Varför gör jag det här? När man märker hur svårt det är blir man
arg. Det är ilskan som driver mig; jag ska bli bäst på det här om det så ska ta
mig trettio eller fyrtio år.
Den sista meningen morrar hon fram som en imitation av sin
egen ilska.
- Jag har väldigt
mycket ilska och är lättprovocerad. Jag skällde ut en universitetslärare inför
klassen. Satte honom på plats.
Hur kändes det?
- Härligt!
Josefin får ett rovdjurs skärpa i blicken och skönjer ett
leende som vittnar om hånfull njutning.
- Jag satte honom
på plats. Han blev tyst. Han var en översittare. Det gör mig arg. Besserwissers
som klappar folk på huvudet, folk som beter sig illa och är dumma i huvudet.
Vi samtalar om vad som är roligt och Josefin berättar att
hon sällan går på stand up för att roa sig, hade hon inte varit i branschen
skulle hon sannolikt inte se mycket stå upp. Hon gillar komik som ligger på
gränsen, men samtidigt är smakfull. Humor som är hemsk, men också ödmjuk. Till
skillnad från den komik som enbart jagar skratt genom att ligga på gränsen. I
Josefins egen humor försöker hon driva med sig själv.
- Man väljer bitar
av sig själv och spelar upp.
Det smakar kliché, men frågan måste ändå ställas. Har du en
feministisk agenda i din stand up?
- Jag är feminist.
Och har man en politisk övertygelse kommer den genomsyra allt man gör. Jag är
medveten om att merparten komiker är män. Men nej. Jag vill inte göra skillnad
på kön.
Om Josefin inte ägnade sig åt scenkonst skulle alternativet
vara diktator.
- Om jag fick helt
fritt spelrum, då hade jag velat styra den här världen.
Eftertänksam tystnad.
- Ja. Det hade
varit trevligt.
Och om du ska vara mer realistisk?
- Om allting skiter
sig ska man kanske begå ett brott och hamna i fängelse. Man slipper betala
räkningar. Någon som lagar mat åt en. Man skulle kunna köra stand up för sina
medfångar.
Hon ryser till.
- Nu kommer det att
hända bara för att jag säger så.
Josefin är vidskeplig.
- Jag är en sån där
som läser horoskopen i Metro och tror att dagen är avgjord.
Jag berättar att jag har tänkt att om jag inte lyckas med
mina visioner finns bara alternativet att ta sitt liv. Jag påpekar att
fängelsevisionen påminner om den strategin. Josefin medger att hon känner igen
sig i tanken, det är en trygghet att veta att man kan göra slut på ett fiasko,
det är i alla fall något att ha makt över.
- Egentligen har
jag inget behov av makt. Snarare frihet.
Vi konstaterar att känslan av makt och frihet ligger
varandra nära. Makt är dock något man utövar mot andra, medan frihet är något
man har i sig själv. Som komiker strävar Josefin inte efter att ha makt över
publiken, snarare efter en egen frihet i humorn.
Det är en annan Josefin jag möter på caféet, en driven och
rolig person, förankrad i verklighet och vision. Josefin är härlig. Efter mötet
med henne förstår jag att det bara är toppen av isberget som publiken fått se
än så länge.
#omståupp
Välskrivet!
SvaraRadera