Bröderna Luuk - Får man göra slut med sitt syskon? 23.04.14

Kristian Luuk och Martin Luuk på Rival

En garanterad kritikersuccé. 

Föreställningen har en tragikomisk ton, behandlar ett allmängiltigt tema av psykologisk karaktär och framförs av två medelålders män som syns och hörs i det offentliga. 

Bröderna Luuk har rosats i media, det är fullt förståeligt.

www.blixten.se
Foto Mats Bäcker

Dagen före premiär hade jag äran att vara del av generalrepetitionspubliken. Vi var en vänligt sinnad publik, vi ville vara till hjälp och vi ville att föreställningen skulle göra knock out. Jag hade uppriktigt tråkigt merparten av tiden i salongen och hade svårt att förstå varför man valt att kalla tillställningen ”en humorföreställning”, eller i ärlighetens namn, varför man överhuvudtaget ansträngt sig att genomföra projektet och ta betalt för det.

Föreställningens centrala tema är syskonskap och utmaningen att dela en uppväxt. Vi får möta två bröder i deras relation till den andras egenskaper och inverkan på vederbörandes identitet. Kristian och Martin håller varandra i handen och promenerar i maklig takt genom minnenas allé, förbi barndomens fiskelycka, via syskonkärlekens konflikter för att slutligen knytas samman av ett tunt blodsband när ålderdomen nalkas vid horisonten.

www.blixten.se
Foto Morgan Norman

Det finns ett element av spänning i att komma nära väl ansedda mediaprofiler, en trigger i förhoppningen om att utröna sina idoler, men det finns också förväntningar som behöver uppfyllas för att idoldyrkan ska kunna fortgå efter en intim granskning. Martin har karisma och en röst som låter klangfärgerna spegla ordens innebörd. Kristian däremot är häpnadsväckande stel och svåråtkomlig på scenen. Han saknar helt personligt tilltal och verkar mer obekväm än intresserad av att berätta och framföra. Mestadels levereras replikerna i monotoni, som lästa rakt ur ett manus, bröderna berättar om sitt liv på ett sätt som verkar mer inövat än genuint. Längtan efter att komma publiken nära lyser med sin frånvaro. Bildspelet som tar oss genom de tidiga åren verkar åtminstone få herrarna att slappna av, men har inte större genomslag hos publiken än en diabildsvisning på släktträffen där man serverar för inhyrd cateringfirma. Vid ett tillfälle händer något mellan bröderna som också skapar respons från salongen, en argumentation växer till en konflikt och något förändras i klangen, repeterade tonlägen ersätts av äkta färg och det känns som vi bevittnar en genuin dispyt, publiken håller andan en sekund och intresset skärps. Tyvärr löper man inte linan ut, konflikten avbryts och tilltalet blir åter polerat och avslaget.

I linje med klassisk dramaturgi försöker man avsluta på lyckligt vis med framåtanda och suggestiv eftersmak. Dessvärre blir finalnumret pinsamt billigt när bröderna briser ut i duett till förinspelat komp. Showen blir ett amatörmässigt försök att beröra och underhålla, kvaliteten håller nivå med ett gymnasialt projektarbete.

#omståupp