Özz Nujen på Rival
 |
| www.nujen.nu |
Özz har skämtat i 14år. Youtube tillhandahåller dokumenterat
bevis på Özz’s leveransgaranti, det är sällan humor av stå upp karaktär klarar
av att behålla sitt skimmer när det filtreras genom kameralins, men Özz är väl
värd att skratta åt även hemma framför skärmen. Hans nuna syns frekvent i teve
och media. När han sätter upp enmansshow på Rival finns det inga tvivel om att
det blir utsålt.
Min upplevelse är att Rival är en svår scen att bemästra,
balkongplatserna svävar högt upp över scenen och parkettraderna sträcker sig
djupt in i rummet, salongen verkar nästan sakna bestämda gränser, som om
stolsraderna fortsatte i oändlighet ut i universum. Att lyckas omsluta hela
publiken med humor är en uppgift som den mest skicklige publikfriare måste
kämpa för på Rival. De gånger jag sett förställningar här har publiken haft
närmare till en artig applåd, snarare än att ge efter för ett okontrollerat
skratt.
Utanför entrén till Rival står en samling människor och
lapar sol innan det är tid att ta plats i salongen. Ikväll är det sista
föreställningen, därefter återstår endast extrashowerna på Cirkus. Stämningen
sköljer över mig när jag kliver in i foajén, mina förväntningar är skyhöga och
det känns i hela kroppen att jag kommer vara med om något särskilt tillsammans med
full salong på 700personer. I entrén möts jag av tunga beats inifrån salongen,
publikinsläppet har börjat och Timbuktu spelas på högsta volym. Några som
slagit sig till rätta på fjärde raden håller för öronen och grimaserar. Jag tar
plats och låter volymen omsluta mig, basen vibrerar genom sammetsfåtöljen. Det
är omöjligt att värja sig mot budskapen om medmänsklighet och civilcurage i
låttexterna, det är uppenbart att musiken inte är slumpmässigt utvald.
Obevekligt självsäker intar han scenen. Özz har en unik
karisma, nästintill radioaktiv av ödmjukhet och explosivitet. Från första
anslaget är han i direkt kommunikation med publiken, fullständigt närvarande
och hundra procent trogen sin agenda. Efter en mäktig presentation av
Statsministerkandidaten gör Özz en sammetslen öppning av föreställningen, ägnar
några minuter åt förspel, blir bekant med publiken och ser till att salongen
landar i överenskommelsen om att ägna kommande timme åt det limbo som existerar
mellan humor och allvar –det är ingen lättsmält komedi Özz dukar upp. Hela föreställningen
är ett genidrag; Sverige beter sig som en pubertal tonåring i identitetskris och
på samma gång som en överbeskyddande storebror med dödsångest inför stundande
riksdagsval, desperat försöker vi framstå som politiskt korrekta och insatta i
en politik som allt mindre baseras på resonemang med rötter i förnuft och
kärlek, valrörelsen är mer en kapplöpning om radikala åsikter som ska snärja
röster; aldrig har det funnits ett större behov av att rensa luften från märkliga
begrepp, falska anklagelser och ihålig retorik. Özz gör humor av ämnen som
ligger i tiden och berör publiken allra mest. Ibland blir publiken obehagligt
artig och applåderar mekaniskt för att understryka sitt instämmande i åsikter
om jämställdhet, ibland rycks vi ur självgodheten och blir ställda mot väggen,
tvingas tänka efter, ta ställning och sedan kikna av skratt. Han är
Stadsminister, rockstjärna och komiker på samma gång. Özz är ett kompakt stycke
energi som bemästrar sin publik utan pardon. Han får oss att skratta samtidigt
som han slår oss på käften. Och publiken ligger i drivor, tjutandes av skratt.
 |
| www.lifeline.se |
Özz gör en show som är tät, genomgripande och gedigen. Inte för ett ögonblick
låter han publiken glida ur händerna på honom, konstant håller han oss roade och häpna. Någon klok profil inom humorsverige har vid tillfälle sagt att
bra humor gör oss medvetna om våra fördomar, snarare än att stryka under dem.
Özz gör oss medvetna och vakna med sitt okuvade sätt att rikta
strålkastarljuset på de lögner vi omger oss med i vardagen, får oss att spärra
upp ögonen och sätta sanningen i halsen. I ett av föreställningens starkaste partier diskuterar han rätten till åsiktsfrihet i en demokrati och
avtäcker en sanning som de flesta politiker bara hanterar med grytlappar:
”Rasism är ingen åsikt. Det är ett brott.”
En kvart av föreställningens tid går ut på att publiken
fritt får ställa Statsministerkandidaten mot väggen och Özz utlovar raka och
ärliga svar. Det svindlar att sätta sig in i hur skicklig Özz måste vara för
att klara av att improvisera femton minuter, utan att tumma på
underhållningsgraden. Det är ett modigt val han gör och det blir magiskt när
han med lätthet navigerar genom publikhavets frågetecken. Man måste älska honom
för att han vågar vara oense med sin publik.
Föreställningen har kommit till sitt slut. Özz håller sista
pläderingen, blir allvarlig som för att komma oss nära och försäkra sig om att
göra avtryck. Plötsligt går en rysning genom publiken, ett helt oväntat obehag.
Något i rummet att fruktansvärt fel. Först tror jag att jag sett fel, sen
förstår jag och vill skrika rakt ut, men orden fastnar i strupen. Mitt hjärta
skenar i en kropp som förlamats av rädsla. På Stadsministerns bröst lyser en
röd darrande punkt mot den vita skjortan. På en sekund är det över; skottet
ljuder, publiken flämtar och Özz störtar mot golvet – träffad. Så blir det
mörkt i salongen, innan ljuset åter går upp och applåderna slungas mot scenen.
Özz tar emot ovationerna onödigt blygsamt, hela salongen står upp. Jag hade velat se honom bada i ljudet av beröm, njuta av att
i det ögonblicket vara våran statsminister. Istället tystar han ganska snart
ner hyllningarna, går av scenen och ställer sig i salongen med en öppen
inbjudan till samtal för den som önskar.
Jag hoppas att våra partiledare har sett
föreställningen.
 |
| www.roaproduktion.se |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar