Josefin Sonck 25.07.14

Det är en annan Josefin jag har sett på scenen, en mystisk delpersonlighet, ett väsen, som hämtat ur en saga av Tove Jansson. Josefins scenpersona är varken trevlig eller karismatisk, snarare hämmad och märkligt främmande inför publiken. Knappast en person jag spontant får lust att umgås med. Däremot väcker hon min nyfikenhet. Vad döljer sig bakom det sträva leendet?

Det är lönefredagens morgon. Jag inväntar Josefin på överenskommet café. Hon kommer osminkad, klädd i en lång svart klänning. Hennes hud är mjukt tonad av sol. Vi beställer kaffe och intar en balkongplats. Jag tar fram anteckningsblock och penna, spanar försiktigt in Josefin för att se om det stör henne att jag antecknar, hon verkar helt lugn. Vi pratar om tiden innan stå upp:en, hon berättar om teaterfamiljen med skådespelande föräldrar, den egna kärleken till teatern, journalistutbildningen som tråkade ut henne till bristningsgränsen och om hur stå upp:en kom som en djurisk motreaktion på tristess. Stå up:en blev en direktare väg från vision till förverkligande, en direktare väg att berätta det som är viktigt för Josefin, istället för att trassla in sig i teaterns byråkratiska demokrati. I stand up är publiken självklar, relationen mellan komiker och åhörare är given. Teatern håller sig i sluten repetitionslokal innan publiken möter ett resultat, medan stå upp nästan enbart händer i samspel med publik.

- Jag vill göra min egen grej. Som skådespelare är man ett verktyg för någon annans visioner. Sedan är det klart att man ändå inte skulle säga nej till en reklamroll. Jag är pengakåt. Man gör vad som helst för pengar.

Josefin skrattar med brak och buller. Hon frapperar mig med oemotståndlig charm.

Jag ber Josefin berätta om sitt första gig. Det ägde rum 5e februari i år, på Maffia Comedy, Underbara Bar. Det är en relativt otacksam scen, det kan vara svårt att fånga publiken eftersom många kommer dit för att äta och dricka snarare än för att se stand up, jag hade aldrig vågat göra debut där. Josefin brakar plötsligt samman i ett skrattanfall och rodnar våldsamt. Mellan skrattsalvorna förklarar hon att hon var brutalt nervös inför sin debut, hon var nästan sist upp på scenen den kvällen och det var ett fullspäckat program med uppåt femton komiker före. Josefin väntade i tre timmar bakom scenen. Och under den tiden bajsade hon totalt sju gånger.

Sedan dess har hon gjort upp mot sextio gigg. Ett imponerande tal på så kort tid. Hon har hunnit besöka flera delar av Sverige, utöver Stockholm har hon uppträtt i Göteborg, Vingåker, Sundsvall, Västerås och Falun. Jag drabbas av avund och måste fråga hur det är möjligt, hur hon hinner. Är hon arbetslös eller? Tvärt om har Josefin haft tre olika jobb under våren. Hon gör en konstpaus och gestaltar sedan hur hon sitter med telefonen mot örat på en Statoiltoalett någonstans mellan Stockholm och Göteborg och väser i luren när hon falskeligen sjukanmäler sig.

- Jag tänkte på det häromdagen. Varför gör jag det här? När man märker hur svårt det är blir man arg. Det är ilskan som driver mig; jag ska bli bäst på det här om det så ska ta mig trettio eller fyrtio år.

Den sista meningen morrar hon fram som en imitation av sin egen ilska.

- Jag har väldigt mycket ilska och är lättprovocerad. Jag skällde ut en universitetslärare inför klassen. Satte honom på plats.

Hur kändes det?

- Härligt!

Josefin får ett rovdjurs skärpa i blicken och skönjer ett leende som vittnar om hånfull njutning.

- Jag satte honom på plats. Han blev tyst. Han var en översittare. Det gör mig arg. Besserwissers som klappar folk på huvudet, folk som beter sig illa och är dumma i huvudet.

Vi samtalar om vad som är roligt och Josefin berättar att hon sällan går på stand up för att roa sig, hade hon inte varit i branschen skulle hon sannolikt inte se mycket stå upp. Hon gillar komik som ligger på gränsen, men samtidigt är smakfull. Humor som är hemsk, men också ödmjuk. Till skillnad från den komik som enbart jagar skratt genom att ligga på gränsen. I Josefins egen humor försöker hon driva med sig själv.

- Man väljer bitar av sig själv och spelar upp.

Det smakar kliché, men frågan måste ändå ställas. Har du en feministisk agenda i din stand up?

- Jag är feminist. Och har man en politisk övertygelse kommer den genomsyra allt man gör. Jag är medveten om att merparten komiker är män. Men nej. Jag vill inte göra skillnad på kön.

Om Josefin inte ägnade sig åt scenkonst skulle alternativet vara diktator.

- Om jag fick helt fritt spelrum, då hade jag velat styra den här världen.

Eftertänksam tystnad.

- Ja. Det hade varit trevligt.

Och om du ska vara mer realistisk?

- Om allting skiter sig ska man kanske begå ett brott och hamna i fängelse. Man slipper betala räkningar. Någon som lagar mat åt en. Man skulle kunna köra stand up för sina medfångar.

Hon ryser till.

- Nu kommer det att hända bara för att jag säger så.

Josefin är vidskeplig.

- Jag är en sån där som läser horoskopen i Metro och tror att dagen är avgjord.

Jag berättar att jag har tänkt att om jag inte lyckas med mina visioner finns bara alternativet att ta sitt liv. Jag påpekar att fängelsevisionen påminner om den strategin. Josefin medger att hon känner igen sig i tanken, det är en trygghet att veta att man kan göra slut på ett fiasko, det är i alla fall något att ha makt över.

- Egentligen har jag inget behov av makt. Snarare frihet.

Vi konstaterar att känslan av makt och frihet ligger varandra nära. Makt är dock något man utövar mot andra, medan frihet är något man har i sig själv. Som komiker strävar Josefin inte efter att ha makt över publiken, snarare efter en egen frihet i humorn.

Det är en annan Josefin jag möter på caféet, en driven och rolig person, förankrad i verklighet och vision. Josefin är härlig. Efter mötet med henne förstår jag att det bara är toppen av isberget som publiken fått se än så länge.

#omståupp

tmattad från en tung

Maffia Comedy 17.07.14

Ato Karlsson / Robert Presto / Gisela Zeime / Josefin Sonck / Pelle Helgesson

I baren står två kannor isvatten och travar av plastglas. Vi är i en bunker utan fönster, utan fungerande ventilation. Luften är urlakad på syre och fylld av exspirationsångor. Jag vill förbli omedveten om den doft som i det här läget antagligen skulle avskräcka varje levande organism. Publikens skrattsalvor flämtar av överansträngning.
Det är en märklig kväll på Maffia Comedy Club.

Redan från öppningen slirar det. Ato Karlsson är konferencier ikväll, sprudlande av energi ger han sig modigt ut i publikhavet med mikrofonen i hand, det hade kunnat bli ett oslagbart startskott, men publiken backar och vill inte helt lita på att det kommer bli en bra kväll. En attityd som påminner mig om anspänningen i mellanstadiets klassrum blir tongivande, gruppen har outtalat på förhand bestämt sig för att vara svårflörtad och inte charmas av mindre än en enastående prestation.

De första trettio minuterna bjuder komiker efter komiker på humor av melankolisk genre. Det är en ärlig och lågmäld första halvtimme, ett slags humor som fångar det tragikomiska hos den lilla människan, tyvärr smälter melankolin samman med publikens ovilja och skratten lyfter bara halvhjärtat. Varenda komiker får jobba hårt för svag respons, ikväll är det ingen som kan flyta med strömmen, alla kämpar och lär av kampen.

Gisela Zeime

Robert Presto orsakar några svalkande chockvågor och Gisela Zeime gör ett utsökt inslag, också av melankolisk art, finkänsligt och samtida.
Gisela är ett spännande ansikte på gratisklubbarnas scener. Hon skiljer sig från den annars ibland överdrivet opretentiösa attityden.
Gisela är som en scen ur Mad Men mitt i en säsong av Love and Marriage.

Josefin Sonck.
Lägg genast det namnet på minnet. Maffia Comedy är väl värt ett besök bara för att se hennes åtta minuter av lovande potential. Hon är inte karismatisk som en given komedienne, men ögonen utsöndrar humoristisk förförelse, hon drar skratten ur sin publik och med kittlande intelligens får hon skämten att falla i god jord. Hon gör det med förträfflig skicklighet.

www.pellehelgesson.se

Det är något i bröstet på mig som brister när Pelle Helgesson äntrar scenen och för mikrofonen mot sin mun. Beundran står i full blom i hela kroppen. Avundet knyter sig i magen. Jag upplever det som att flertalet nya spotlights riktats mot scenen, men det är Pelles aura som suger åt sig hela rummets intresse. Publiken glömmer bort att syret inte räcker till och andas i takt med Pelles pulsslag. Han har en självklar lätthet på scenen, ren och enkel i sitt tilltal, men med atomisk kraft i varje punch line. Hans humor är variationsrik med briljanta gestaltningar, kärleksfullt samhällskritisk och alltigenom sexig. Han leker i ett momentum av vardaglig jargong och komisk uppbyggnad.

Det är en märklig kväll på Maffia Comedy Club.
Strålkastarna släcks, back drop:en monteras ner, publiken söker sig sakta ut. Komikerna tar plats runt ett bord, man samtalar om ambitioner och om hur det gick ikväll. Redan känner vi bävan inför och längtan till nästa framträdande. Det finns en otålig hunger i samtalet, men också en insikt om att framtiden är sekundär.

@MaffiaComedy

#omståupp

Maffia Comedy 10.07.14

Charlie Michaelsen / Nalle Ahlgren / Robert Presto / Tore Kullgren / Ato Karlsson / Jonathan Tengwall / Maja Wijk / Felicia Jackson / Josh Bellman / Reza Shok

Stå upp kulturen i sommartider befolkas av semesterfirare och garvjunkies. De kreddiga klubbarna håller sommarstängt, kändisarna gör uppehåll med enmansturnéerna. Istället öppnar utomhusscener som lockar med lättsam underhållning och härliga vyer. Men i en källare på söder jobbar en liten grupp komiker för att fånga en lika liten publik. Ikväll är lokalen knappt halvfull, publiken håller sig tryckt mot baren som skygga och törstiga djur.

Kvällens konferencier Charlie Michaelsen tar grepp om scenen med beundransvärd närvaro och självklarhet. Hon har en direkt utstrålning som skapar trygghet både för komiker och publik, hennes skämt börjar i det uppenbara - hon driver med sitt utseende och med några i publiken och släpper på spänningarna i rummet. Genast känns det som ett privilegium att vara här ikväll, publiken blir uppmärksam och lättroad, stämning är nära på familjär.

Första komiker på scen är Nalle Ahlgren. Det är alltid en särskild utmaning att vara först upp, innan publiken är helt varm i kläderna, men få är så leveranssäkra som Nalle. Jag har haft nöjet att dela en bit av Nalles utveckling som komiker och vet därför att allt Nalle skriver har leverans. Han har humorns dramaturgi och rytm i blodet, hans utmaningar är av annan karaktär, som han själv säger är han lite för snäll och får ibland jobba hårt för att vinna kommando i rummet. Ikväll är Nalle med publiken och publiken är med Nalle. Störtskön start på showen och en härlig bubblig stämning sätter sig i publiken.

Nästa komiker har jag nämnt tidigare, Robert Presto, min älskling. Hade jag några hundra tusen och ett produktionsbolag skulle jag satsa allt på honom. Hans humor är långsökt och oväntad, rent av obekväm på ett fruktansvärt befriande sätt. Ibland skrattar man för att han bjuder på helt sjuka bilder, ibland utan att man begriper varför. Men kul är det, och riktigt udda.

Allt som oftast när Tore Kullgren presenteras av konferenciern är det med samma fras "Och här kommer en riktigt skön lirare: Tore Kullgren!" Och det är så rätt. Det borde bli hans catch frase. Jag har sett Tore göra gig av mycket varierande kvalitet med mycket varierande innehåll, men alltid med snygg självinsikt och distans till sitt material. Ikväll lyser Tore lite extra och bjuder på en buffé av punchlines. Han håller publiken skrattandes från sekunden han ställer sig i rampljuset tills han tackar för sig. Man kan inte annat än känna respekt inför hans förmåga att mejsla ut humor.

Ato "The Champ" Karlsson och jag började vår bana i stå upp kretsar ungefär samtidigt och därför blir det extra kul att följa hans skolning. Det har gått någon månad sedan jag såg honom sist. Ikväll imponerar han med en finkänslighet för pausering och timing som jag inte sett honom bjuda på förut. Det gör ett proffsigt uttryck och det är härligt att se Ato älska med sin publik.

Många lovord blir det. Helt rättvist. Ikväll är varje akt lika snygg som den nästföljande och Jonathan Tengwall är inget undantag. Tengwall har en fantastisk oskuldsfull framtoning som klingar humor i kontrast till de skruvade skämten. Hans komik är knaperstekt; basal, men framförs på ett sätt som kräver publikens hjärnaktivitet. Smart humor är sexigt.

Så är det min tur. Jag är på omåttligt gott humör, supersugen och ändå alldeles avslappnad. Ikväll känner jag mig het och harmonisk. Jag kör mina sju minuter, tajt material som jag känner mig bekväm i, ärliga men enkla skämt som jag gett mig själv för att träna med och bli duktig med. Jag vet var jag kan förvänta mig publikens kärlek, tvekan och skratt. Alla förutsättningar är rätt, ändå är det något som saknas när jag står på scenen. Jag gör mitt bästa, är i mitt esse, och ändå.  Publiken är inte helt med i min rytm, jag är inte helt med i deras. Flera dygn efteråt kommer jag älta Varför? Vad gjorde jag fel?

Felicia Jackson följer min act. Ikväll är hon obeskrivligt härlig på scenen, hon har en energi som får väggarna att dallra och en röst utan dess like - varm och sensuell och samtidigt helt oåtkomlig.

Kvällens näst sista komiker är britten Josh Bellman. Det är nästan svårt att lyssna på Josh, han ser så förbannat bra och härlig ut att man förlorar uppmärksamhet från orden. Hans charm får det att se ut att var hjärtskärande enkelt för honom att omsluta publiken och föra dem med i vilka tankebanor som helst. När Josh står på scenen är det publiken som älskar med honom.

Kvällens headliner är Reza Shok. Så ohyggligt härligt avslut på en alltigenom genuin stå upp show. Reza driver med hypotesen att han är en Fritzl-karaktär och gör det lika retoriskt smidigt som en politiker. Publiken skruvar på sig och skrattar ändå otvunget.

Showen tonar ut i bästa tänkbara sinnesstämning och sommarnatten tar vid. 

@MaffiaComedy

 #omståupp

Thanos Fotas 02.07.14

I fem år har han stått på scenen för att få publiken att skratta, men jag har aldrig sett honom uppträda. Jag har tänkt på honom som en vålnad i stand up världen. Det första jag såg av honom var märkliga kommentarer i sociala medier, för mig obegripliga och arroganta. Redan då brändes hans namn in i min hjärnbark.
Thanos Fotas.

Varenda gång han kommer till en klubb måste man lägga märke till honom, hans energi tar omedelbart över rummet. Ofta dyker han upp när publiken redan står tät och hängivet följer scenkomikerns rytm. För vem som helst innebär det en utmaning att tränga sig genom den folksamlingen, men Thanos rör sig med lätthet genom rummet, pressar fram stigar för sig. Ett rovdjur i sitt kungarike.

Jag är nervös inför intervjun. Jag vet ingenting om människan, jag har inte sett honom på scenen och jag har inte hört några rykten om honom. Jag rådfrågar Laszlo – ägare av Maffia Comedy Club, det jag får till svar är ”Har du pepparspray hemma?”.

Jag är beredd på att öppna dörren för att släppa in en predator, jag har förberett mig för en intervju med en vålnad. Utanför dörren står en katt med skimrande päls och glänsande ögon, han gör sig omedelbart bekväm i min lägenhet och kryper upp i min soffa.

Det är enkelt att förstå att Thanos är något sevärt på scen, han har en karisma och ett sätt att prata som är både intelligent och intimt.

- Som jag är uppskattas mer på scenen. I verkligheten uppfattas jag som ett arsle. Alla som har något att säga kan uppfattas som att de har attityd.

Han har en begåvning för att sätta fingret på elefanten i rummet, jag ber om exempel och han replikerar utan tvekan.

- Att det behövs färg på dina väggar. Att du har stor rumpa.

Givetvis har han rätt, givetvis får han mig att skratta.

Det är relevant att försöka förstå varför man väljer att utsätta sig för den skräck det är att ställa sig på en stand up scen, varför så många älskar utsattheten.

- Uppmärksamhet kan man få på enklare sätt. Menar du att vem som helst kan hålla på med stand up, att vi som gör det enbart håller på för det för att vi har större bekräftelsebehov?”

För Thanos är stand upen något han gör medan han väntar på att komma på vad han vill göra med sitt liv. Det låter helt orimligt, varför utsätter man sig om det inte är en absolut nödvändighet?

- Oavsett hur dåligt man kan komma att må om man går upp, kommer man må ännu sämre om man inte gör det. Man har inget att förlora, det kan bara bli bättre. På scenen gör utsattheten att överlevnadsinstinkten tvingar dig att ta initiativ. Om din kreativitet kommer från din överlevnadsinstinkt, då är du hemma.

Fortfarande förstår jag inte, varför håller du på med stand up?

- Varför inte?

Du kan inte försörja dig på det.

- Det är enkelt att försörja sig som komiker, en komiker fakturerar 50 000.

Varför gör inte du det?

- Om du ska råna en bank måste du vänta på rätt tillfälle.

Vad väntar du på?

- Om man visste vad man letade efter och fortsatte i flera år utan att hitta det då hade man blivit galen och slutat.

Allteftersom samtalet pågår märker jag att jag tystnar. Thanos stämmer inte överens med mina förutfattade förväntningar och jag får inget grepp om honom. Han är märkvärdigt klarspråkig och ändå alldeles obegriplig. Tillslut känns ord och frågor krystade och tomma. Jag blir stilla och betraktar honom. Hans ansike är avslappnat, ögonen öppna och varma. Han är inte det minsta obekväm, men jag är det. För honom är det inte märkligt alls, för mig är det animal planet.

Efter en stund bryter han tystnaden.

@ThanosFotas

- Sluta beundra mig. Det är jobbigt. Jag är blyg.

#omståupp